Kyrkomötet Motion 2006:33 av Carina Hallesten Hansson m.fl.
Diakoners tystnadsplikt och anmälningsskyldigheten

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda och klargöra vad som gäller för diakonernas tystnadsplikt med syfte att låta den vika för en av Svenska kyrkan stadgad anmälningsskyldighet.

Motivering

Det råder idag osäkerhet om vad som gäller för diakonernas tystnadsplikt. Kyrkoordningens regelverk tolkas idag olika av biskopar och stiftsjurister. Särskilt allvarligt är det när det gäller möjligheten för diakoner att till sociala myndigheter anmäla misstanke om att barn far illa. Det borde, för kyrkan, vara rimligt att diakonerna utan att tveka agerar då barn far illa, vilket rimmar bättre med vigningslöftet om ”att stå på de förtrycktas sida”.

Diakonernas särskilda tystnadsplikt regleras i kyrkoordningen kap. 32 § 9 som omfattar själavårdande samtal. Till skillnad från prästernas absoluta tystnadsplikt har beslutats om tre undantag från tystnadsplikten för diakoner:

♦ att konfidenten ger sitt medgivande till att uppgiften lämnas ut

♦ att diakonen ålagts att uttala sig under ed

♦ när det föreligger uppgifts-, informations- eller anmälningsskyldighet enligt lag.

När 1999 års kyrkomöte utformade diakonernas tystnadsplikt gjorde man bedömningen att socialtjänstlagens bestämmelser i kap. 14 om anmälningsskyldighet skulle gälla även för diakoner. Där stadgas att den, som i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att sociala myndigheter behöver ingripa till ett barns skydd, är skyldig att anmäla detta. Detta gäller myndighetsutövare men även yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet. Eftersom detta stadgades i lag innebar det att diakonens tystnadsplikt fick vika för anmälningsskyldigheten.

År 2004 utgav Socialstyrelsen publikationen Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn i vilken förs resonemang om trossamfundens ställning i frågan. Det konstateras att lagen om anmälningsskyldighet gäller sådan verksamhet som bedrivs kontinuerligt och i förvärvssyfte. Till den kategorin räknas inte trossamfunden. Slutsatsen blir att Svenska kyrkan och övriga trossamfund inte omfattas av anmälningsskyldighet.

När Socialstyrelsens bedömning stod klar, tolkade många i kyrkan det som att diakonerna inte längre omfattas av anmälningsskyldighet gällande utsatta barn. Många blev också osäkra om det över huvud taget var tillåtet att göra anmälan om barn som misstänks fara illa när uppgifterna framkommit under själavårdande samtal.

Mot denna bakgrund är det önskvärt att det i Svenska kyrkan blir klargjort vad som verkligen gäller. Även om lagstiftningen inte kräver anmälningsskyldighet av trossamfunden, bör det vara fullt möjligt för ett samfund att själv stadga om att sådan skall gälla för alla dess anställda. Givetvis måste prästerna undantas vad avser sådant som framkommit under själavårdande samtal och bikt.

Under de diskussioner som lett fram till denna motion har framförts, som ett skäl för att diakoner inte skall omfattas av anmälningsskyldighet, att det är önskvärt att tillgodose behovet av ”fredade” rum. Vi menar dock att Svenska kyrkan genom prästernas lagstadgade och absoluta tystnadsplikt väl fyller detta behov och vill i stället lyfta fram och värna om barnens rätt till sådana ”fredade” rum.

Härnösand, Vadstena, Ytterhogdal, Kramfors, Nyland, Sollefteå och Ramsele den 15 juli 2006

Carina Hallesten Hansson Lennart Andersson Leif Nilsson

Bo Grafström Per-Henrik Bodin Sven-Erik Bodén

Jan Erik Ågren